Bild via Disney+ U.KRemakes får en dålig rap nuförtiden, och för det mesta av goda skäl. Ibland – åtminstone när en franchise eller film inte dräneras på lönsamhet – kan uppdatering av en klassisk film eller serie leda till fantastiska resultat; titta bara på 21 Jump Street . Tyvärr, Vita män kan inte hoppa , en remake av favoriten från 1992 med samma namn, flunkar för mycket bitvis för att verkligen leva upp till originalet, trots några ljuspunkter och genuina skratt.
Handlingen i uppdateringen liknar i stort sett originalet. Sinqua Walls och rapparen Jack Harlow spelar Kamal respektive Jeremy. Den förstnämnda är en före detta superstjärna på gymnasiet med en stödjande pappa (den framlidne, store Lance Reddick) vars karriär spårade ur av hans arrestering efter att han misshandlat ett fan på läktaren. Den senares basketchanser misslyckades dock tack vare två trasiga ACL, även om han fortfarande villfarligt tror att han kan klara det. Jeremy spelar fortfarande ibland, men han ljuger för sin långvariga flickvän Tatiana (Laura Harrier) om det och låtsas istället att han tränar yngre spelare som vill klara sig.
Efter att Jeremy vunnit en shootout mot Kamal för 0 på ett lokalt gym, ger sig paret ut på en livlig rundtur i LA och försöker tjäna tillräckligt med pengar för att delta i en basketturnering med ett enormt pris. De lyckas, bara för att krascha ut i den första omgången tack vare Kamals kamp med press, vilket leder till ett brott i den spirande vänskapen.
Uppmuntrad av sin partner Imani (Teyana Taylor), når Kamal ut till Jeremy, och paret slutar med att spela i en annan, större turnering som de vinner. Ställ ett år senare montage i kö och Kamal har skrivit på ett 10-dagarskontrakt med Lakers, medan Jeremy tränar superstjärnor istället för YouTube-ballers. Ett lyckligt slut trots allt.
Trots att det faller platt på många ställen finns det gott om positiva saker. Det är vackert fotat, soundtracket är värt att ladda ner som en Spotify-spellista, och det fanns definitivt bitar som var roliga. En av tjusningarna med originalet var den rasbaserade humorn, som tog linjen till obehag, och det har för det mesta behållits – men bara för att några av de bästa raderna lyfts direkt från originalmanuset. Skildringen av mental hälsa och effekterna av tryck på psyket är intressanta, och basketscenerna fängslar, även om du inte är ett stort fan av spelet - gjort mer imponerande av det faktum att Harlow och Walls, båda duktiga ballare, gjorde sina egna sekvenser. Dessutom är Kamals förhållande till sin far trevligt att se, om inte lite hammy.
Med det sagt, det är bara något som saknas med den här uppdateringen. Det beror inte på att övergången till modern tid är slarvig - i själva verket är integrationen av teknik och sociala medier i handlingen en av de mest naturliga aspekterna. Det är mer att det saknar gruset som gjorde originalet så underhållande. Insatserna finns, men de verkar bara mycket lägre i 2023-versionen. Medan du kände en verklig känsla av fara när Snipes och Harrelson susade över banorna i L.A, med Walls och Harlow finns det bara inte den kanten, inte ens i en scen som inkluderar en eldkastare och pojkarna som jagas ut från en domstol.
Det fanns potential för mer hot också: Jeremy är skyldig sin återförsäljare pengar, som vi aldrig riktigt ser efterföljas. Och även om det finns våld i filmen, särskilt när vi ser Kamals ilska problem ta över honom, känns den stiliserad och innesluten. Kanske beror det på att LA vid tidpunkten för originalet mer var en krutdurk (Rodney King-upploppen ägde rum precis innan originalets utgivning) och det lyser igenom i 1992 års iteration, medan allt nu verkar vara sanerat och skapat för innehåll, även slagsmålen. En shot-for-shot-remake skulle aldrig ha fungerat, men den här filmen, som faktiskt är originalet som masseras in i en mer modern form, gör inte tillräckligt för att få tittaren att tro att det som händer är realistiskt.
Med det sagt är det här problem som kan bäras av bättre prestationer, men skådespeleriet finns helt enkelt inte där. Walls är förvisso mer trovärdig, men Harlow - i sin debut på skärmen - har inte samma charm som Harrelson, och hans båge känns trä på grund av det. Ännu viktigare är att kemin mellan paret saknas. Snipes och Harrelson gjorde den första filmen så ikonisk för att du trodde på deras förhållande, men Harlow och Walls verkar bara som att de fejkar, oavsett om de låtsas vara arga på varandra eller i en av de många innerliga scener som de delar hela tiden.
Även om vi alla uppskattar en tight film, Vita män kan inte hoppa kunde ha vant sig vid uppdateringen för att utforska några andra aspekter av modern basketkultur, särskilt användningen av smärtstillande medel av toppidrottare (och mindre än toppidrottare). Jeremy använder dem för att hjälpa till att hantera smärtan i hans knän, men vi får bara en scen där han är berusad, och det är efter att Tatiana lämnat honom en kort stund. Trots den mycket verkliga opioidkrisen som sveper över Amerika, verkar Jeremey vara mer basketberoende än pillren, och verkar lätt skräpa drogerna, vilket lämnar en riktigt intressant potentiell story från bordet.
När det kommer till kritan är det inte så mycket fel med Vita män kan inte hoppa V2.0. Medan skrivandet ibland är så subtilt som att dunka på någon, är karaktärerna mest sympatiska och actionsekvenserna är spännande. Det finns också några bra skämt där, även om några framkallar milda leenden istället för fulla magskratt.
Ändå finns det inte mycket rätt med filmen heller. Det saknar mycket av det som gjorde originalet så bra, vilket var den underliggande spänningen: mellan Harrelson och Snipes, mellan vita och svarta människor och mellan de rika och fattiga i LA. Om du gillar 1992-klassikern kanske du gillar den här uppdateringen, men om du inte har tid att döda är det förmodligen värt att hålla sig till originalet.
Rättvis
Om du gillar klassikern från 1992 kanske du gillar den här uppdateringen, men om du inte har tid att döda är det förmodligen värt att hålla sig till originalet.
